Drömmar

Jag har alltid kunnat minnas mina drömmar bra, och ofta i detalj. Dock springer jag aldrig på regnbågar eller är lyckligast och har allt i hela världen. Det sägs att drömmar att saker gömda djupt inne i en själv, händelser man undermedvetet sett, hört, känt eller vill.

Då kan jag inte låta bli att undra vad för fucked'up saker jag varit med om för att drömma det jag gör. Hälften skulle kunna bli asbra skräckfilmer om jag bara satte mig ner och skrev manus. Det är barnligt egentligen, att hetsa upp sig över något så harmlöst som drömmar. Saken är bara att på senaste tiden, de senaste veckorna, har jag haft svårt att skilja på vad som är dröm och verklighet. Om det var i en dröm det hände elller om det faktiskt hände på riktigt. Sade någon det till mig, eller drömde jag det? Alltid blurras samman, och jag börjar få svårt att hålla känslorna i styr. Alla är ett hot, alla är ute för att såra mig, ingen bryr sig. Alla de känslorna väller upp inom mig, vare sig jag vill eller inte. Jag var till och med tvungen att fråga min mamma om hon sagt en sak i verkligheten, för jag kunde inte skaka av mig känslan att det hände i en dröm. Hon hade sagt det på riktigt, och jag kunde inte göra mer än att grimasera åt saken.

Något som tar mig längst ner på bottten är ensamhet. Jag drömmer ofta om att folk lämnar mig, och alltid för samma anledning; mig. Det är jag som är problemet, den felade länken. Det är jag som inte förstår, som är elak, självisk, personen som alltid klagar, är aldrig nöjd, tar saker på för stort allvar, överbeskyddande. Eftersom drömmar får inspiration av det undermedvetna kan jag inte låta bli att undra; är det så jag är?

Efter en sekunds tänkande har jag svaret; det är precis så jag är.
Och jag önkar jag kunde bry mig mindre.